Prioriteringar?!

En fundering.

Jag läste en artikel i Svenska Dagbladet om vilken konflikt som framstår som den största enligt media kontra vad som är verkligheten. Enligt artikeln får Israel-Palestina konflikten mest uppmärksamhet trots att den hamnar ganska långt ner på listan av konflikter i världen rankade efter antal omkomna. Artikeln är förvisso från 2013 men jag funderade på vad jag själv skulle svarat. Just nu skulle jag nog sagt kriget i Syrien. De debatteras vilt om ”flyktingkrisen” i alla medier. För ett tag sedan hade jag kanske sagt Nord- och Sydkorea konflikten. Då det skrevs vilt om grammofoner och ökad spänning mellan länderna.  Innan dess kriget i Irak,  Afghanistan eller den nordafrikanska revolutionen. Men om man hade tänkt lite längre kanske svaret hade blivit Israel-Palestina konflikten. Jag hade INTE svarat kriget i Kongo som är är överlägset störst. Varför skrivs, debatteras, pratas det inte om Kongo? För långt bort? Ingen som vågar åka dit? Ingen som bryr sig?

Vi har i familjen haft ett eget litet trauma. Faran är inte över än.  Men allt fokus lades på moffa/pappa/Gunnar. Allt annat prioterades bort. Verkligheten utanför sjukhuset fanns inte. Alla tankar och känslor kretsade runt honom.  Efter några dagar började världen växa igen. Prioriteringarna ändrades. Familjen behövde mig också inte bara de som vakade utan familjen under samma tak. Jag behövde leka vardag lite,  krama på mina ❤. Men tankarna fanns ju där hela tiden även om jag inte var på sjukhuset. Sen kunde jag åka iväg en stund kanske släppa tankarna lite,  tills något påminnde. Nu måste man tillbaka i vardagen. Livet fortsätter ju även om pappa är kvar på sjukhuset. Men då är det så många som vet…

På sjukhuset var man  tvungen att vara stark för sig själv och de andra runt omkring.  Ta beslut med en virvelvind i huvudet tar lite tid men det går. Nu i verkligheten måste man vara stark för att det är fler som undrar.  Utanför vår lilla bubbla av vakande finns många fler som oroar sig lika mycket för honom. Men också många som med medkänsla i blicken inte säger något men man känner att de vet vad man går igenom.

Hur har det ena med det andra att göra? Jag kan tycka det är spännande att man blir så fokuserad. Man stirrar sig blind på en grej så resten av världen slutar snurra. I vår situation handlar det om känslor. Att ta in,  anpassa sig och gå framåt. Bita ihop eller bryta ihop varje gång en ny situation uppstår.  Att ta beslutet jag behöver mat för att ta nästa beslut.  Små steg i rätt riktning. En pojke spolas upp på en strand. En bild som fastnar på näthinnan. En tragedi i sig men som får en hel värld att fokusera på en sak. Att stirra sig blind. Visst fortsätter folk spela fotboll och Island tar sig till EM. Men det stora fokuset ligger på flyktingarna.  Inte på anledningen till att de flyr. Det kanske kommer sen. Om nån vecka är det en annan kris,  ett nytt fokus. Vad händer med flyktingarna då?

Jag är hemma nu. Nattar min son. Dottern sover i rummet bredvid. Imorgon ska jag jobba då får man fokusera på det. Igår lade jag fokus på pappa. Jag väntade på besked. Ilade ner till Sahlgrenska och väntade med hjärtklappning och skakande ben medan de gjorde hål i hans huvud för att minska på trycket på hans hjärna. Idag fokuserade jag på mig,  jag sov och gjorde inget men tankarna svävade iväg ibland. Ikväll fokuserade jag på min familj. Busade, provade vinterkläder och såg till att de somnade med mat i magen och en saga att basera sina drömmar på. Nu ska jag krama min man och mysa framför en film.  Om jag kan när chocken släpper fokusera på många saker samtidigt borde inte fler kunna det? Klart man ska prioritera men glöm inte att världen fortsätter snurra! Det finns många andra utanför bubblan…

Ha D Gott –  Igelkott

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *