Hjärnspöken!

Som ett brev på posten! Tanken på att det har varit lugnt länge nu med operationer och läkarbesök slog oss men så kom det. En kallelse till tandläkaren och röntgen. Direkt kommer de. Hjärnspökena! Tankar på om det blir operation, när det blir, hur det kommer funka med skola och jobb… De är många gastar inom samma skallben som tar fokus från allt annat. Men man håller ju oron för sig själv till Luna låter det annorlunda…

Vi ska ta foton på skelettet. De ska kolla dina nya snygga framtänder. De ska använda bilderna för att bestämma om det är dags för operation men det behöver vi inte tänka på nu! Nu ska vi bara åka till Odontosaurusarna och fota skelettet sen går vi och äter glass.

Det gick bra hos Odontologen och Röntgen men sen kom nästa Hjärnspöke! När kommer beskedet? När blir det dags? Det blir nog i år! Hur ska det funka det är ju fler som är borta på jobbet… Massivt anfall igen!

Men de största kjedjeskramlande monsterna är ju dem om hur Luna ska hantera det. Hon är ju stark och modig men hon är vår lilla tjej. Hon kommer ju vara ledsen, det kommer vara kämpigt men kommer det bli så jobbigt att läkarskräcken kommer tillbaka?

Vi fick ett nytt brev. Det blir dags i november. Operation nummer 4. Man tycker att man borde vänja sig men DET GÖR MAN ALDRIG. Skönt att det är en bit bort. Kanske kan man skrämma bort tankarna över sommaren men de kommer tillbaka och när november närmar sig kommer det vara så många att man har svårt att koncentrera sig på annat.

Det finns de små oväsentliga om praktiska saker, de mellan stora om hon kommer missa mycket i skolan och de gigantiska om hur det kommer gå?! Det kommer ju gå bra, det är ju svaret man får när man låter tankarna bli till ord och innerst inne så vet man ju det själv. Men det är en liten process att ta sig igenom och den tar inte riktigt slut förrän man står där på jobbet igen. När man har facit i handen även om man vet vad det står ungefär om man skulle tjuvkika. Det är en slags mentalförberedelse som man måste igenom om man ska orka och kunna vara stark för hennes skull.

När det är Enzos tur, kanske om två år. Vet vi lite hur den här operationen funkar vi vet lite mer om det praktiska runt omkring man finner en viss ro i det men det känslomässiga och hur han hanterar det kan man aldrig förbereda sig på. Därför kommer hela processen gås igenom en gång till. Alla tänkbara scenarion skall bearbetas och störa tankarna på dagen och drömmarna på natten.

Dessa Hjärnspöken tar så mycket energi. Men när det är klart så får man lika mycket tillbaka av att sparka ut dem och allting är lite lättare. Andra problem är så mycket mindre och vi har alltid varandra att krama om!

Ha D Gott – Igelkott

Det var väl bara en tidsfråga!

Vi har alltid fruktat det! Har väl tänkt att det kommer hända förr eller senare. När de stängde vår lilla trygga skola så diskuterade vi detta. Vi kom överens om att vara lite extra uppmärksamma och vi tänkte att det kommer ju hända det är bara en fråga om när.

Att bli retad i skolan tror jag händer alla barn någon gång. Oavsett anledning skall det aldrig tas lätt. Barn måste få känna sig trygga och trivas i skolan annars kan de aldrig glädjas av att vara där eller ens vilja gå dit. Det är ju en förutsättning för att kunna ta åt sig kunskap. Man ska som barn inte behöva oroa sig om hur man ser ut, vad man har på sig, vem man är vän med eller vad man gillar att göra.

I vår lilla skola var att vara född med LKG och ha ett annorlunda läpp aldrig ett problem. Vi har vi få tillfällen fått en fråga om varför Lunas läpp inte ser ut som alla andras men aldrig att nån sagt något elakt!

Tyvärr så hände det i den nya skolan. Redan termin två. Luna sa det inte rätt ut. Men genom att en uttrycka sig med ilska och destruktiva fraser som vi aldrig trodde att hon skulle säga så förstod vi att något var fel. Hon var inte alls sig själv. Ledsen och nedstämd. Muttrade och stängde in sig på sitt rum. Vi fick lirka lite men fick fram att hon blivit mobbad i skolan p.g.a sitt utseende. Hon berättade att hon fick gömma sig på morgonen för att han inte skulle se henne.

Detta gjorde oss så arga att vi skakade. Vi hade ändå misstänkt att detta skulle hända förr eller senare men det hjälpte inte ett dugg. Ilskan steg inom oss ju mer hon berättade. Vi fick detta till oss precis innan en längre ledighet och tankarna på hur detta skulle utspelas och hur vi skulle stoppa det förföljde oss hela lovet. Mejlet till rektorn var skickat men svaret skulle ju dröja till måndagen. Men det kändes ändå rätt att gå via skolan. Inte ta kontakt med föräldrar till honom. Hur hade man själv reagerat om en förälder ringt upp och sagt att ens barn mobbat någon annan?! Vi pratades vid sen, hans mamma och jag. Bubblande känslor av medlidande för att de måste vara jättejobbigt för dem, blandat av man fortfarande var upprörd över att det hänt och med tveksamhet till hur man agerat.

Vi har pratat igenom allt! Vi har har varit noga med att tala om för Luna att det var jättebra att hon berättade att hon är stark och modig men att hon inte får bära det inom sig. Hon måste tala med oss eller någon annan vuxen så vi kan hjälpa henne. Hon är helt sig själv igen. Vi hoppas att han också mår bättre av att detta kom upp. Vi hyser inget agg alls! Vi vet att det är kärleksfulla och engagerade föräldrar som bryr sig som backar upp honom.

Jag ville skriva av mig dagarna efter vi fått reda på detta men då hade nog ilskan tagit över. Nu kan jag på ett sätt glädjas över att han var någon med föräldrar som blev uppriktigt lika arga och ledsna över detta som vi,  att vi med all säkerhet fått stopp på detta och att Luna t.o.m fått en liten superhjälte på skolgården som kanske kan hjälpa henne om någon retas. Vi kräver absolut inte att de ska vara vänner, bara att de inte är ovänner. Vi hoppas att hon säger det rakt ut nästa gång. Att detta hjälper henne i framtiden om och när det händer igen…

Ha D Gott – Igelkott