Det var väl bara en tidsfråga!

Vi har alltid fruktat det! Har väl tänkt att det kommer hända förr eller senare. När de stängde vår lilla trygga skola så diskuterade vi detta. Vi kom överens om att vara lite extra uppmärksamma och vi tänkte att det kommer ju hända det är bara en fråga om när.

Att bli retad i skolan tror jag händer alla barn någon gång. Oavsett anledning skall det aldrig tas lätt. Barn måste få känna sig trygga och trivas i skolan annars kan de aldrig glädjas av att vara där eller ens vilja gå dit. Det är ju en förutsättning för att kunna ta åt sig kunskap. Man ska som barn inte behöva oroa sig om hur man ser ut, vad man har på sig, vem man är vän med eller vad man gillar att göra.

I vår lilla skola var att vara född med LKG och ha ett annorlunda läpp aldrig ett problem. Vi har vi få tillfällen fått en fråga om varför Lunas läpp inte ser ut som alla andras men aldrig att nån sagt något elakt!

Tyvärr så hände det i den nya skolan. Redan termin två. Luna sa det inte rätt ut. Men genom att en uttrycka sig med ilska och destruktiva fraser som vi aldrig trodde att hon skulle säga så förstod vi att något var fel. Hon var inte alls sig själv. Ledsen och nedstämd. Muttrade och stängde in sig på sitt rum. Vi fick lirka lite men fick fram att hon blivit mobbad i skolan p.g.a sitt utseende. Hon berättade att hon fick gömma sig på morgonen för att han inte skulle se henne.

Detta gjorde oss så arga att vi skakade. Vi hade ändå misstänkt att detta skulle hända förr eller senare men det hjälpte inte ett dugg. Ilskan steg inom oss ju mer hon berättade. Vi fick detta till oss precis innan en längre ledighet och tankarna på hur detta skulle utspelas och hur vi skulle stoppa det förföljde oss hela lovet. Mejlet till rektorn var skickat men svaret skulle ju dröja till måndagen. Men det kändes ändå rätt att gå via skolan. Inte ta kontakt med föräldrar till honom. Hur hade man själv reagerat om en förälder ringt upp och sagt att ens barn mobbat någon annan?! Vi pratades vid sen, hans mamma och jag. Bubblande känslor av medlidande för att de måste vara jättejobbigt för dem, blandat av man fortfarande var upprörd över att det hänt och med tveksamhet till hur man agerat.

Vi har pratat igenom allt! Vi har har varit noga med att tala om för Luna att det var jättebra att hon berättade att hon är stark och modig men att hon inte får bära det inom sig. Hon måste tala med oss eller någon annan vuxen så vi kan hjälpa henne. Hon är helt sig själv igen. Vi hoppas att han också mår bättre av att detta kom upp. Vi hyser inget agg alls! Vi vet att det är kärleksfulla och engagerade föräldrar som bryr sig som backar upp honom.

Jag ville skriva av mig dagarna efter vi fått reda på detta men då hade nog ilskan tagit över. Nu kan jag på ett sätt glädjas över att han var någon med föräldrar som blev uppriktigt lika arga och ledsna över detta som vi,  att vi med all säkerhet fått stopp på detta och att Luna t.o.m fått en liten superhjälte på skolgården som kanske kan hjälpa henne om någon retas. Vi kräver absolut inte att de ska vara vänner, bara att de inte är ovänner. Vi hoppas att hon säger det rakt ut nästa gång. Att detta hjälper henne i framtiden om och när det händer igen…

Ha D Gott – Igelkott

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *